Far förbi folkfullt fall

Jag har massor av gamla bilder på Njupeskärsfallet i Fulufjället ifrån tiden innan det blev sönderexploaterat i samband med utnämningen till nationalpark. Men det finns smultronställen i närheten där man fortfarande ibland kan vara helt ensam. 10-stegsprogrammet igen. Men det är bra många fler steg för att ta sig hit. Jisses, det var längre än jag mindes.

Det var bättre förr. Ju förr desto bättre. Ta mig som exempel, jag var mycket bättre förr ...

Loket Kloster

Järnvägen i mitt tidigare inlägg finns beskriven på Rolf Stens fina sida Historiskt.nu Jag noterade där att ett av loken som gick på banan finns bevarat i Långshyttan. Jag kontaktade Långshyttans brukshistoriska förening som ordnade en visning.

Kort för sport

"Om dina bilder inte är bra nog så är du inte nära nog." sade en gång den legendariske krigsfotografen Robert Capa. Den visdomen tillämpade jag när tog några bilder på Lugnet XCE i lördags. Se fler bilder ifrån XCE

Jag såg några hårt arbetande kollegor som tveklöst fick kanonbilder, för det var strålande väder för korta slutartider. Gemensamt för dom flesta var att dom hade dom långa gluggarna monterade, gissningsvis 200-400 mm. Min Robert Capa-stil kräver det rakt motsatta. Jag skruvar på den kortaste gluggen i min arsenal, en Nikkor Fisheye 10.5mm 2,8 DX (Nikons lilla format). Jag står så nära bana det går och sträcker fram kameran så nära det går utan att störa utövarna. Då  kan jag komma så nära som några decimeter. Det tycker i alla fall jag är nära nog. Med en fisheye behöver man inte titta i sökaren eller ens använda autofokus. Ställ fokus manuellt på någonstans mellan oändligt och en halvmeter och rikta kameran i någorlunda rätt riktning så blir det oftast bra nog på bl 8 och högre.  

En av hemma-cyklisterna

Jag kämpade mot vädret och banan den här dagen. Ofta vill man ha så skarpa bilder som möjligt. Här vill jag ha så suddiga som möjligt, för att förmedla en känsla av rörelse. Med undantag för huvudmotivet naturligtvis. Jag följer utövaren med kameran under exponeringen för att få rörelseoskärpan omkring. Jag slår en blixt på andra ridån på skuggsidan för att frysa och få skärpan.

För att uppnå en slutartid på 1/30 - 1/60 s krävdes en del nedbländning. I öppet solsken fick jag bl 16 till bl 22 på ISO 100, som är lägsta ISO på Nikon Z50. Den gamla tumregeln "Sunny sixteen" gäller än ... i solsken mitt på dagen med bl 16 blir exponeringstiden 1/ISO-talet. Problemet med nedbländning är att små bländaröppningar begränsar blixtens räckvidd. Men man kan kompensera något om man kan zooma med blixten (Nikon SB 910). Man måste ju inte lysa ut hela bildytan om huvudmotivet är någorlunda centrerat.

Blixten zoomad från 10 mm till 35 mm

Den här tekniken lämpar sig bäst för mulet väder eller skuggiga skogsbanor. Uppe i backen efter startrakan bland dom stora tallarna fanns det lite skugga, där fick jag bl 8 till bl 11. Starten ligger i strålande solsken. Det var gränsfall att jag fick ner slutartiden till blixtsynk 1/200 s

 

Hoppbacken på Lugnet

Se kollegornas bilder på Facebook

Järnväg och panorama

Järnvägen Engelsfors-Born anlades 1871-1874 som den sista länken i kedjan att frakta järn ifrån Långshyttans bruk till Gävle-Dala järnväg. Den blev kortlivad då man flyttade över transporterna till Byvalla Långshyttans Järnväg som stod klar 1891. 

När 24 mm inte räcker till på bredden så kan man fuska och göra ett panorama genom sk "stitching". Den här bilden består av tre exponeringar som "sytts" ihop till en bild som är dubbelt så bred som en enkel bildruta (med 50% överlappning).

En förutsättning för att det skall gå att tråckla ihop bilderna utan problem är att man inte ändrat perspektivet i dom individuella bilderna. Man måste med andra ord se till att alla bildelement har samma inbördes förhållande till varandra i dom olika bilderna. Och det uppnår man genom att inte flytta kameran mellan exponeringarna. Jamen, om man har kameran på stativ, då sker väl ingen förflyttning, kan tyckas?. Jo, det kan det göra om man inte monterat kameran riktigt på stativet. Normalt så har man kanske kamerahuset monterat direkt ovanpå stativet och det är då den punkten man vrider kameran runt för att ta periferibilderna. Men om man har ett relativt långt objektiv, som min Nikon Z 24-70 2,8 så flyttar man faktiskt kameran en liten bit. För det är inte kamerahuset utan objektivets optiska mittpunkt som skall vara fast på samma ställe.

Så här brukar jag justera in stativriggen för att få en rotation runt objektivets optiska mittpunkt. Gör en tunn linje, gärna svart på vit bakgrund så att den syns bra. Sätt en linjal 1-2 m framför linjen. Ställ kameran 1-2 m framför linjalen. När man nu vrider kameran från sida till sida så skall linjen förbli på samma punkt på linjalen. Om den inte är det så får man flytta kameran framåt eller bakåt ifrån punkten man vrider runt.

Linjen centrerad till 30-cm strecket på linjalen.

Kameran vriden till vänster.

Strecket har flyttat sig 1 mm. Ganska nära.
Jag skall flytta kameran något framåt för att
det skall bli perfekt i optiska mittpunkten.

Min stativrigg för cylindriska panoraman. En Optipod snabbkoppling på en skena som jag fått specialtillverkad av Hans Olsson på Optipod. En panorama-vridplatta ifrån Novoflex. En ArcaSwiss-kompatibel snabbkoppling ifrån Novoflex. En L-bracket ifrån 3 Legged Things så att man enkelt kan ändra till höjdformat om man behöver mer bildvinkel även i höjdled. Den optiska mittpunkten på en Nikon Z 24-70 2,8 förefaller ligga mellan fokus-ringen och zoom-ringen. Observera att det enbart gäller för 24 mm brännvidd som jag justerat för. När man zoomar så förflyttas mittpunkten.

Skenan har två hål i stativänden för grovjustering.

Med Optipod och långa fästplattan gör man finjusteringen.

Skenan har två hål i snabbkopplingsänden
 för grovjustering.

10-stegsprogrammet

Nu tar jag en ny vända med ND-filter för lååånga exponeringar i fullt dagsljus. Det blev en omväg via ett Benro variabelt ND-filter som inte funkade alls som jag önskat. Så det fick bli ett Dörr 10-stegs fast. 

 Dörr Digiline ND3.0, 1000x (10 steg). 60s, bl 8, ISO 64.

Jag povade först ett Benro 3-10 variabel ND. Det funkade som sagt inte alls som jag tänkt på min Nikon Z 24-70 2,8 (Nikon 7 II). På 24 mm var maximalt användbara området 3-6 steg, om man är generös. Högre än så blev det en kraftigt tilltagande vinjettering i övre vänstra och nedre högra hörnet. På 70 mm funkade det OK. Jag läste det jag kunde finna på nätet innan köpet men det fanns ingen uppgift om att 10 steg endast gick att uppnå i tele-läget. Men det framgick klart av skalan på filtret när man hade det i sin hand. Så jag lämnade tillbaka och köpte ett Dörr Digiline 3.0 1000x istället. Ett filter med fast dämpning är naturligtvis inte lika flexibelt, men det funkar å andra sidan på alla brännvidder. Om man inte är nöjd med den exponeringstid man får så kan man spela med ISO-talet eller bländaren, om det är möjligt med hänsyn till det skärpedjup man behöver.

Benro 3 -10 steg på 24 mm

Benro 3-10. Vinjettering redan vid 6 steg.
Nedre högra hörnet av två exponeringar.
 Filtret i 3 steg (min) över diagonalen, 6 steg under diagonalen
 

Benro 3-10. Gränsfall till godtagbart på 70 mm.

Kan flyga

 Jag kan flyga, jag är inte rädd ... jag orkar bara inte.

Purple Drain

 Eller är det kanske "Sink the Pink"?. En test av mitt nyförvärv, Elinchrom OCF Dome filter.

Have a drink on me

Lågintensivt

Jaha, här är första försöket. Ganska lågt och inte särskilt intensivt. Jag tog höjd för betydligt högre när jag tog fyra bilder med 24 mm och sydde ihop till panorama. Förra helgen när det var riktigt bra förhållanden satt jag på Texas Longhorn i Uppsala och tryckte i mig en strip loin med bakad potatis. Trevligt det också, men det blir inga bilder tagna på det viset. Om tre veckor är det vårdagjämning och förhållandena är som gynnsammast.

I en tid av Hell and Gore

Skål för blågult och HEJA i kampen mot diktatorerna.

Jag var i Goa, Indien för några år sedan. Låg och jäste på stranden när en ung indisk kvinna kom och ville sälja ananas. Naturligtvis så slog jag till på det. Färsk annanas är en helt annan frukt än dom omogna träiga fruktliknande objekten vi är vana med här hemma i Sverige. Plötsligt hörde jag "Helan går" spelas upp någonstansifrån. Tänkte att nu har jag legat för länge och fått solsting. Den unga damen ursäktade sig för ett ögonblick mitt i affärstransaktionen och tog fram sin mobiltelefon, gissningsvis en Ericsson. Hon tyckte väl att Hell and Gore var en kul melodi och därför valt att ha den som ringsignal. Ursprunget och innebörden var nog tämligen okänt för henne.

HEJA blågult ...