Efter en månad av mulet väder som dolde det bästa norrskenet på flera år 😣😠😬 så lättade molnen äntligen. Prognosen för natten var "Moderate Magnetic Storm" och det lovade väl lite mer än det här. Men jag fick ett skott på vintergatan också. Svanen dyker ner i norrskenet framåt tvåtiden. En perfekt natt utan måne och några plusgrader.

Stackad av 10 bilder i mjukvaran Sequator för att få bättre signal-till-brus-förhållande. Här syns kraftig vinjettering som man får med Samyang 14/2,8 Z på största bländare. Skärpan är inte heller påtaglig på öppet spjäll. Nedbländad till 5,6 är det helt OK. Men någon astrofotoglugg är den alltså inte.

Lyktan

Alla helgons dag 2023 ...

 

... eller någon dag innan om jag skall vara ärlig. En av dom första bilderna med min nya leksak, Samyang 14/2,8 Z. I väntan på att Sigma skall komma med sin 14/1,4 DG DN Art för Nikon Z (hoppas, hoppas) så fick det bli det här budgetalternativet. Om nu bara det här envisa molntäcket lättar så kommer det en recension.

Bryggan

Ad astro

Nu när mörkret lägger sig tidigare om kvällarna börjar äntligen astro-fotosäsongen. Stjärnspår bakom vidkraftverk i Riskebo, Ängelsfors. Verkets blinkande varningsljus belyser rotobladen i samma position varje varv. Stackad i GIMP av 20 exponeringar, 20s bl 2,8 brännvidd 30mm.

Månsken är ofta förödande för astrofoto. För stjärnspår så kan det funka om månen står i rätt position. Här är Riskebo igen. Fullmåne ifrån vänster. Stackad i StarStaX av 120 exponeringar, 30s bl 2,8 brännvidd 30mm.

James Brew förklarar tekniken för Star Trails med multiexponering.

Frost färg och form

 Äntligen säsong för frost och färger igen.

Vattenånga är en osynlig gas

Steampunkare är allt annat än osynliga. Jag besökte SilwerSteam-festivalen i helgen. Där fanns en hel hop färgstarka och vackra människor i fantasifulla dräkter som inte skyggade när man stack fram en kamera. Vad mer kan en porträttfotograf önska. Och vad kan vara bättre ställe för ett Steampunk-event än ångmaskinhallen i gamla faktoriet på Eskilstuna Stadsmuseeum. Se fler bilder ifrån festivalen här.

Supermåne

Igår var det supermåne. Men det var mulet naturligtvis. Tur då att jag var ute och fotograferade genrepet i förrgår. Här är en ung dam som verkligen vet hur man skall fotografera månen och andra astronomiska objekt, Sarah Mathews.

Nikon 70-200/2,8 VR S. 200mm. Nikon Z7 II. Kraftigt delbeskuren, endast en exponering, inga andra av Sarah's astrofoto-trix.

Teknikutvecklingens retrospektiva förbannelse

Nu när det regnat i fem veckor kom jag att tänka på den här gamla bilden ifrån flytande byn Prek Toal, Siem Reap, Kambodja. Vi hade tagit en båttur på Tonle Sap-sjön och kom tillbaka in till byn i skymningen. Det falnande ljuset var vackert men svagt. En digital kompaktkamera var det enda jag hade att tillgå. Sensorerna på den tiden presterade inte som dom gör idag. Hur många gånger har man inte sagt "Tänk om jag hade haft den utrustning jag har idag". Om jag hade haft 45 Mpix brusfri ISO 3200, 70-200 2,8, VR och IBIS. Då jäklar. Men då kanske man måste citera Chief Brody ... " You're gonna need a bigger boat".

 

Virtuell vidvinkel med Brenizer

Vad gör man om man vill separera huvudmotivet med skärpa mot en krämig oskarp bakgrund. Man tar naturligtvis och skruvar på ett telobjektiv och öppnar upp till största bländare. Men vad gör man om man vill ha lite mer miljö i bilden. Man tar naturligtvis och skruvar på ett vidvinkelobjektiv. Men med vidvinkelobjektivet får man inte samma upplevda separation som med teleobjektivet. Det finns en vanlig missuppfattning att vidvinkelobjektiv ger ett större skärpedjup. Men det är faktiskt andra orsaker till att bakgrunden blir mindre tilltalande med vidvinkel i den här tillämpningen. Här kan du läsa på Moderskeppet om skärpedjup.

Den amerikanske bröllopsfotografen Ryan Brenitzer fick en snilleblixt en dag. Om man tar en bild på huvudmotivet med teleobjektiv och därefter med samma objektiv och samma inställningar, tar flera bilder runt omkring, och sedan syr ihop bilderna i efterbehandlingen, då får man både huvudmotivet i skärpa och miljön i krämig oskärpa. Den stil han därigenom skapade har blivit så populär att den här tekniken nu är känd som Brenizer-metoden. Det tekniska namnet är bokeh-panorama.

Jag gick ut i min trädgård och provade Brenizer. Jag såg inga brudpar i närheten så jag fick nöja mig med en urna. 

Bokeh-panorama skapat ifrån 18 bilder med 135 mm/bl 2,8. Det virtuella objektivet blir 54 mm/bl 1,1.
 Nikon har ju ett Z 58/ 0,95 Noct. Det kostar i runda slängar 100 000:-
Jäklar vad man spar pengar med Brenizer-metoden ;-)

I första försöket tog jag omgivande bilder för långt ut i peiferin. Flera med endast bakgrund i oskärpa. Det ledde till att mitt panoramaprogram PTGui (v8) inte kunde finna kontrollpunkter för att sy ihop alla bilder. PTGui tyckte att jag skulle lägga till kontrollpunkterna manuellt. Det orkade jag inte, i synnerhet inte för ett prov som detta. Det är dessutom ganska svårt i fullständig oskärpa, jag förstår att programmet inte lyckades. Så jag fick hålla igen lite och ta omgivande delbilder där bildelementen i skärpa i centrumbilden finns med även i periferibilderna.

Centrumbilden med Nikon Z 70-200/2,8 VR S, 135mm, bl 2,8

18 bilder tagna med samma objektiv och inställningar, låst/manuell skärpa, låst/manuell exponering (och låst vitbalans om man använder JPEG).

Om bildelementen flyttar sig mellan exponeringarna får man artefakter. En vindstilla dag hade varit att föredra.
Om man har panorama-mjukvara med lagerhantering kan man kanske åtgärda problemet redan där.
I annat fall får man klona i den ihopsydda bilden i efterbehandlingen.

En "bonus" är att man kan få en ohemult hög upplösning i bilden.
Nikon Z7 II, 45 MPix gav en slutlig bildfil på 317 MPix när jag stitchade med full upplösning.

12 bilder 135 mm/bl 2,8 skapar ett virtuellt objektiv med 65 mm/bl 1.4.

Här finns en kalkylator där man kan beräkna ekvivalent brännvidd och bländare för det virtuella objektivet.

Kopparbocken

På väg hem ifrån Silvbergsgruvan stannade jag till vid världskulturarvet Falu koppargruva och tog en bild på bocken Kåre. Borde han inte vara gjord av koppar?. Men då skulle han förmodligen inte stå kvar så länge. Jag fixar det i efterbehandlingen ... så där ... Koppar-Kåre ...

Smurfträsk

Någon som minns läsken Vira Blåtira ifrån 80-talet?. Jag såg att den tillverkas igen nu av VASA Bryggeri. Den ser precis ut som vattnet här i dagbrottet vid Östra Silvbergsgruvan. Hälsokällan i Bergslagen?.

Sveriges bästa Lasse?

Besökte Kapplasse igår. Mitt i semestertider, så det var lite folk där. Till och med några som badade, för havet var lugnt och det var badvänlig temperatur. Jag var rädd för att det skulle bli skitväder, dvs inte ett moln på himlen. Men framåt kvällen drog det upp några molntussar.

Blommor och bin

Nu är det högsäsong för näckrosor. Och bin.

Far förbi folkfullt fall

Jag har massor av gamla bilder på Njupeskärsfallet i Fulufjället ifrån tiden innan det blev sönderexploaterat i samband med utnämningen till nationalpark. Men det finns smultronställen i närheten där man fortfarande ibland kan vara helt ensam. 10-stegsprogrammet igen. Men det är bra många fler steg för att ta sig hit. Jisses, det var längre än jag mindes.

Det var bättre förr. Ju förr desto bättre. Ta mig som exempel, jag var mycket bättre förr ...

Loket Kloster

Järnvägen i mitt tidigare inlägg finns beskriven på Rolf Stens fina sida Historiskt.nu Jag noterade där att ett av loken som gick på banan finns bevarat i Långshyttan. Jag kontaktade Långshyttans brukshistoriska förening som ordnade en visning.

Kort för sport

"Om dina bilder inte är bra nog så är du inte nära nog." sade en gång den legendariske krigsfotografen Robert Capa. Den visdomen tillämpade jag när tog några bilder på Lugnet XCE i lördags. Se fler bilder ifrån XCE

Jag såg några hårt arbetande kollegor som tveklöst fick kanonbilder, för det var strålande väder för korta slutartider. Gemensamt för dom flesta var att dom hade dom långa gluggarna monterade, gissningsvis 200-400 mm. Min Robert Capa-stil kräver det rakt motsatta. Jag skruvar på den kortaste gluggen i min arsenal, en Nikkor Fisheye 10.5mm 2,8 DX (Nikons lilla format). Jag står så nära bana det går och sträcker fram kameran så nära det går utan att störa utövarna. Då  kan jag komma så nära som några decimeter. Det tycker i alla fall jag är nära nog. Med en fisheye behöver man inte titta i sökaren eller ens använda autofokus. Ställ fokus manuellt på någonstans mellan oändligt och en halvmeter och rikta kameran i någorlunda rätt riktning så blir det oftast bra nog på bl 8 och högre.  

En av hemma-cyklisterna

Jag kämpade mot vädret och banan den här dagen. Ofta vill man ha så skarpa bilder som möjligt. Här vill jag ha så suddiga som möjligt, för att förmedla en känsla av rörelse. Med undantag för huvudmotivet naturligtvis. Jag följer utövaren med kameran under exponeringen för att få rörelseoskärpan omkring. Jag slår en blixt på andra ridån på skuggsidan för att frysa och få skärpan.

För att uppnå en slutartid på 1/30 - 1/60 s krävdes en del nedbländning. I öppet solsken fick jag bl 16 till bl 22 på ISO 100, som är lägsta ISO på Nikon Z50. Den gamla tumregeln "Sunny sixteen" gäller än ... i solsken mitt på dagen med bl 16 blir exponeringstiden 1/ISO-talet. Problemet med nedbländning är att små bländaröppningar begränsar blixtens räckvidd. Men man kan kompensera något om man kan zooma med blixten (Nikon SB 910). Man måste ju inte lysa ut hela bildytan om huvudmotivet är någorlunda centrerat.

Blixten zoomad från 10 mm till 35 mm

Den här tekniken lämpar sig bäst för mulet väder eller skuggiga skogsbanor. Uppe i backen efter startrakan bland dom stora tallarna fanns det lite skugga, där fick jag bl 8 till bl 11. Starten ligger i strålande solsken. Det var gränsfall att jag fick ner slutartiden till blixtsynk 1/200 s

 

Hoppbacken på Lugnet

Se kollegornas bilder på Facebook

Järnväg och panorama

Järnvägen Engelsfors-Born anlades 1871-1874 som den sista länken i kedjan att frakta järn ifrån Långshyttans bruk till Gävle-Dala järnväg. Den blev kortlivad då man flyttade över transporterna till Byvalla Långshyttans Järnväg som stod klar 1891. 

När 24 mm inte räcker till på bredden så kan man fuska och göra ett panorama genom sk "stitching". Den här bilden består av tre exponeringar som "sytts" ihop till en bild som är dubbelt så bred som en enkel bildruta (med 50% överlappning).

En förutsättning för att det skall gå att tråckla ihop bilderna utan problem är att man inte ändrat perspektivet i dom individuella bilderna. Man måste med andra ord se till att alla bildelement har samma inbördes förhållande till varandra i dom olika bilderna. Och det uppnår man genom att inte flytta kameran mellan exponeringarna. Jamen, om man har kameran på stativ, då sker väl ingen förflyttning, kan tyckas?. Jo, det kan det göra om man inte monterat kameran riktigt på stativet. Normalt så har man kanske kamerahuset monterat direkt ovanpå stativet och det är då den punkten man vrider kameran runt för att ta periferibilderna. Men om man har ett relativt långt objektiv, som min Nikon Z 24-70 2,8 så flyttar man faktiskt kameran en liten bit. För det är inte kamerahuset utan objektivets optiska mittpunkt som skall vara fast på samma ställe.

Så här brukar jag justera in stativriggen för att få en rotation runt objektivets optiska mittpunkt. Gör en tunn linje, gärna svart på vit bakgrund så att den syns bra. Sätt en linjal 1-2 m framför linjen. Ställ kameran 1-2 m framför linjalen. När man nu vrider kameran från sida till sida så skall linjen förbli på samma punkt på linjalen. Om den inte är det så får man flytta kameran framåt eller bakåt ifrån punkten man vrider runt.

Linjen centrerad till 30-cm strecket på linjalen.

Kameran vriden till vänster.

Strecket har flyttat sig 1 mm. Ganska nära.
Jag skall flytta kameran något framåt för att
det skall bli perfekt i optiska mittpunkten.

Min stativrigg för cylindriska panoraman. En Optipod snabbkoppling på en skena som jag fått specialtillverkad av Hans Olsson på Optipod. En panorama-vridplatta ifrån Novoflex. En ArcaSwiss-kompatibel snabbkoppling ifrån Novoflex. En L-bracket ifrån 3 Legged Things så att man enkelt kan ändra till höjdformat om man behöver mer bildvinkel även i höjdled. Den optiska mittpunkten på en Nikon Z 24-70 2,8 förefaller ligga mellan fokus-ringen och zoom-ringen. Observera att det enbart gäller för 24 mm brännvidd som jag justerat för. När man zoomar så förflyttas mittpunkten.

Skenan har två hål i stativänden för grovjustering.

Med Optipod och långa fästplattan gör man finjusteringen.

Skenan har två hål i snabbkopplingsänden
 för grovjustering.