En annan stjärna

Passo Stelvio är väl ett måste när man är i Sydtyrolen. På dangerousroads såg jag att man kunde komma högre än passets 2758 m om man tar grusvägen upp till hotell Baita Ortler. När jag kom upp noterade jag att svenska alpina skidlandslagets bussar stod parkerade vid hotellet. Och jag såg en dalkulla som var bekant. Så jag fick en autograf på hjälmen och ett nytt PB. På nervägen blev det en wurre på Bruno's som vanligt. Han har sålt korv här i 44 år!. På vintern jobbar han som skidinstruktör och i mellansäsongen tar han semester och ängnar sig åt sitt fritidsintresse jakt. Jag frågade honom om det är det han fäller som blir korven. Då skrattade han och sa att det skulle väl räcka till korv i två dagar ungefär.

Anna Swenn-Larsson

Nytt PB.

Kör in på parkeringen vid kabinen.

Till höger på parkeringen börjar grusvägen.

Om man passerar sakta, håller avstånd och vinkar så är dom flesta glada och vinkar tillbaka.
 Några är sura oavsett. Dom är väl avundsjuka för att jag kan köra upp men dom måste gå.

Kabinbanans mellanstation och hotell Baita Ortler.

Här fick jag tyvärr solen i ögonen så jag såg inte skylten.

Är inte det där en känd dalkulla?.

Långt därnere är toppen på Passo Stelvio. Men det är lätt att tappa fokus, det är  mycket fint att se på vägen ner också.

Ljusförorenare 2

Jag gjorde ett nytt försök med vintergatan på Römö Sönderstrand i södra Danmark. Enda ljusföroreningen borde komma ifrån ön Sylt, därefter öppet hav i sydväst. Men ändå får jag ett oförklarligt rosa "ströljus" uppe i vänstra hörnet av bilden. Jag fattar inte var det kommer ifrån förrän jag vrider på huvudet och ser vad som pågår bakom mig i norr. Förbannade ljusföroreningar överallt.

Hva ind i helvede ...?

... aha.

Ljusförorenare

Nu har jag gett mig på vintergatan. Nybörjare som jag är tänkte jag att det är väl bara att rikta kameran uppåt och exponera länge. Det visade sig att det inte var riktigt så enkelt. På col d'Izoard i Frankrike fick jag min aha-upplevelse. För att få bra bilder av vintergatan så krävs det att man faktiskt SER vintergatan. Och då menar jag inte det bleka bandet man kan se rätt upp på himlen utan den spektakulära delen som i vår del av världen är nära horisonten. Eller tyvärr på min breddgrad, oftast under den. Det första steget är att rikta kameran i rätt väderstreck. För detta är mobilappen Stellarium ett utmärkt hjälpmedel. Nästa förutsättning är att det är mörkt. Inget månsken (Stellarium igen) och inga ljusföroreningar, dvs inga samhällen i den riktning vintergatan befinner sig. För att finna en lämplig plats är siten lightpollutionmap ett bra hjälpmedel.

Col d'Izoard ligger i nationalparken Queyras.
Här är ljusföroreningen ganska låg.
 Glöden i dalen kommer ifrån den lilla byn Brunissard.

Först fattade jag inte vad det var för prick i nedre delen av bilden

Den var för stor för att vara en hot pixel.

Det är ju för f-n något på marken som lyser!.

En lysmask ... din lilla ljusförorenare!.

Monumentet vid passet col d'Izoard,
 målat med ficklampa.
 Flygplan och satelliter är också ena riktiga ljusförorenare.

Tretusenmetersklubben

Nu är målet äntligen uppnått. Jag har bestigit Colle Sommeiller och därmed varit över 3000 meter höjd över havet med hojen. 2019 kom jag nära men stötte på snöhinder på 2998 m!!!😖. I år var jag här en månad senare och snöhindret i år var betydligt beskedligare. Vägen däremot var i betydligt värre skick. Vårfloden har varit svår här i norra Italien i år, mycket är sönderspolat. Bara motorcyklar, trampcyklar och vandrare kom hela vägen upp. Första hindret stötte jag på redan nere i Rochemolles. Vägen är stängd för motorfordon på torsdagar under juli tom september. Naturligtvis kom jag hit en torsdag. Men det var bara att planera om och köra på fredagen istället.

 Fler bilder ifrån årets TET

PB!

Äntligen uppe

Vid Pietra Grande börjar det bli lite stenigt.

Årets snöhinder.

Snöhindret 2019 - 2998 meter över havet.

Colle Sommeiller lär vara högsta punkten man lagligen kan nå med motorfordon i Alperna

Vingård 1

Weingut I var täcknamnet för ett sista desperat försök av Nazi-tyskland att producera flygplan när de allierade med allt större framgång bombade sönder befintliga produktionsanläggningar. Planen var att bygga en valvbunker för att skydda en nio våningar djup underjordisk fabrik för produktion av Messerschmitt Me 262 jetplan. Endast sju av de tolv planerade betongvalven blev klara. Fabriken hann inte påbörjas innan kriget var över. 3000 slavarbetare fick plikta med sina liv under bygget av bunkern. När amerikanska armén kom demolerades bygget. Man lyckades förstöra sex av de sju valven. Det sjunde skadades men lämnades till eftervärlden. Det påminner mig om det som en Vietnamveteran jag träffade i Kambodja sade - "We americans like to blow things up".

Bygga upp ett stort berg av all djävlighet

Teufelsberg, Berlins näst högsta berg, är inget naturligt berg, utan en hög av rivningsmassor som rensades ifrån den sönderbombade staden efter andra världskrigets slut. Med sina 120 meter slår den rivningstippen Hammarbybacken i Stockholm med 25 meter. På toppen byggde amerikanarna under det kalla kriget en flygbevaknings- och avlyssningsstation, strategiskt belägen långt in i östblocket. Den togs ur drift 1992 och hamnade i förfall. Därmed uppstod en tacksam canvas för klottrare. Från 2018 är här en fantastiskt uställning av sk Street Art, grafittikonst. Och utsikten över Berlin är inte dålig den heller. Fler bilder ifrån Teufelsberg här.

Teufelsberg

Vår älskade far

Vår älskade far gick bort igår på Kristi himmelfärdsdag. Du var den mest vänliga och generösa människan jag känt. Jag har inte bara mist min far, jag har mist min bästa vän i världen. Jag kommer alltid att minnas dig så här ...

Härdsmälta

Nu börjar solen åter värma vår frusna nord och isarna smälter. Skönt. Jag har funnit en massa gamla Hasselblad-diabilder som var oanvändbara då man var hänvisad till projektor och duk. Nu kan man med digitalteknik plocka fram tidigare dolda detaljer i lätt felexponerade bilder som denna. Jag tänkte få allt klart innan våren bryter ut på allvar. Då vill man ju vara ute och ta nya bilder. Eller så kan man skapa dom med AI, då kan man sitta kvar inne framför datorn året runt. Kul med ny teknik. Om du är en människa så förstår du antagligen att det var sagt med ironi. Om du är en AI så tar du det förmodligen på allvar. Håll tillgodo.

Digitalisering i 120

Nu är det dags att digitalisera 120-filmen. Med min Nikon Z7 II blir det 5500 pixlar på höjden vilket ger 30 Mpixel från en 6x6. Känns som fullt tillräckligt. Började med att bygga en liten rigg för att få bilden helt parallell med sensorn och på rätt höjd. För att få avbildningsskala som täcker hela sensorn provade jag först med Viltrox DG-Z mellanringar. Det funkade inte alls till min Z 24-70 2,8. Det blev hyfsad skärpa i mitten men undermåligt ute i kanterna oavsett bländare. Så dom fick åka tillbaka till Umeå. Det blev att låta lädret tala (eller är det plasten nuförtiden) och investera i en macro. Jag hade att välja mellan Z MC 50/2,8 och Z MC 105/2,8 S. Det vägde över till fördel för 105'an eftersom den för mig känns mer användbar även utanför macro-området. Dubbelt så dyr men med fina resultat i testerna. Och eftersom det blev längre till närgränsen fick jag skarva på min Puluz hålskena med en bit hemmagjord hålskena. Nu är det knivskarpt ända ut i hörnen nästan oavsett bländare. Men för att få skarpt i djupled över hela bilden kom jag fram till att bländare 11 var en bra kompromiss.

Z MC 105/2,8 S har en närgräns på 290 mm (från sensorplanet) så jag fick skarva på skenan.

Bakgrundsbelysning skapas med en portabel LED-panel Vijim RGB VL196. Stor nog för att täcka 120-film och det medföljde en praktisk diffusor som ger en jämn belysning, perfekt när lampan används som "ljusbord"

En hylla där diabilden placeras. Justerskruvar för att få bilden parallell med sensorplanet. Många som testar objektiv har ifrågasatt om det finns något praktiskt användningsområde för OLED-displayen på Nikons S-modeller eller om den bara är onödigt lull-lull. Men här fann jag ett riktigt bra användningsområde. Välj att visa fokuserningsavstånd. Ställ fokusmarkören i ena hörnet och fokusera. Flytta markören till diametralt motsatta hörnet och fokusera igen. Om avståndsindikeringen ändras så är diabilden inte parallell med sensorn. Justera riggen till indikeringen är helt stilla från hörn till hörn.

Jag testade först med ramad diabild där jag tog bort frontglaset men behöll anti-newtonglaset bakom. Jag tänkte att det skulle diffusera ljuset ytterligare lite grann. Men det blev för jobbigt att hålla dammet borta ifrån glaset, så det blev att köra helt glaslöst. Det blir ändå tillräckligt plant för att få skärpa över hela bilden på bländare 11.

Scannad 6x6 dia med flatbäddsscanner 3200ppi. Sämre skärpa men mjukare kontrast. Och man får 100% av bilden inklusive adelsmärket "Hasselbladsramen". Tar lååång tid att scanna 6x6 i 3200ppi.

Samma dia fotograferat. Bättre skärpa men hårdare kontrast. Men det kan lösas med alternativexponeringar och eventuellt HDR på bilder med svåra kontraster. Går snabbt att fotografera, tiden går istället åt till att sätta in bilden i glaslösa ramen.

Delförstoring av scannade diat.

Delförstoring av fotograferade diat.

Jag är riktigt nöjd med resultatet. Scannat med flatbäddscanner blev användbart till web-bilder på sin höjd. Fotograferat är bra nog för att printa bilden i modest storlek, kanske 40x40 cm. 

En gråmulen dag i Mullion Harbour gjorde att himlen blev nästan helt utfrätt på diat. Jag fotograferade 5 gånger med ett stegs exponeringsskillnad mellan varje. Därefter HDR-behandlade jag bilderna i Photomatix. Nackdelen är att det ger lite halo runt konturer i gränsen mot himlen. Man kan också ta en bild med förgrunden rätt exponerad och en bild med himlen rätt exponerad och lägga samman bilderna som lager i efterbehandlingen. Ett virtuellt avtonande gråfilter helt enkelt.

The Net Loft, Mullion Harbour

Mullion Harbour

Ålesund, Norge. HDR av tre exponeringar.

Delbeskärning, faktiska pixlar från fotograferad diabild 6x6.