Honda rajder

Den här tråkiga vintern har jag gett mig själv i uppdrag att digitalisera mitt gamla analoga bildarkiv. Den här bilden är en diabild som jag digitaliserat med min digitala systemkamera. Fördelen att fotografera gentemot att skanna är att det går mycket fortare. Att skanna en bild tar flera minuter. Att fotografera densamma tar 1/250 s. Fördelen med skanning är att det blir något bättre skärpa. Men det förutsätter att man har en riktig negativskanner. Flatbäddsskanner använder jag bara till mellanformatsbilder eftersom den stora bildyta gör att det blir hyfsat resultat. Men för småbild så duger den inte. För ungefär samma peng som en negativskanner får man ett bra makro-objektiv. Och det kan man ju fortsätta att använda när man är klar med sitt bildarkiv. Negativskannern kan man på sin höjd använda som dörrstopp.

Fotograferad diabild

Skannad diabild (negativskanner)

För att underlätta processen så byggde jag en liten rigg som håller bilderna på exakt samma avstånd hela tiden. Eftersom skärpeplanet är tämligen kort vid makrofotografering så gäller det att filmen ligger mitt i skärpeplanet. Jag använder blixt för att belysa bilden. Med blixt kan man blända ner objektivet och därmed öka skärpedjupet samtidigt som man kan utnyttja optikens skärpemässigt optimala bländare. Med en exponeringstid på någon tusendels sekund (blixtens brinntid) eliminerar man dessutom eventuell skakningsoskärpa.

Min gamla Nikon D300 fick en ny kompis i form av ett AF-S Micro Nikkor 40mm 1:2.8G. 

Jag byggde en blixtbouncer av en diskbalja som jag köpte på ÖoB. Som lock tejpade jag på en pappskiva där jag har gjort ett hål för blixten och ett hål där jag tejpade en skiva opalplast. Jag belyser baljan med en kontorslampa så får jag inställningsljus. Quick and dirty. Men som sagt, man gör digitaliseringen bara en gång. Därefter kan man ju använda diskbaljan som ... tja, varför inte diskbalja.

Jag råkar vara stolt ägare till marknadens bästa snabbfäste.
Optipod, svensk kvalitet ifrån Hans Olson i Vintrosa. Med optipoden går det att justera kamerans läge en hel del i djupled vilket gör att den fungerar som en lite makro-släde. En ypperlig egenskap i den här tillämpningen.

Diabilder är på sätt och vis enklast. What You See Is What You Get, om man exponerar rätt. Och om man råkat exponera lite fel när man en gång i tiden tog diabilden så har man nu en chans att rätta till det. Vissa svåra bilder har jag till och med gjort multipla exponeringar på och tillämpat HDR.

Theplantagearbetare, Ella, Sri Lanka

Svartvitnegativ är ganska okomplicerat. Som vanligt med negativ så har man större exponeringsmarginal. Håller man bara koll på histogrammet så ligger man ganska rätt.

Färgbalansen har ingen betydelse. Färgen skall man ju ändå förkasta. Om man nu inte vill ha en skönt blåtonad bild förstås. Jag öppnar JPEG-filen i mitt bildbehandlingsprogram, inverterar och ändrar läget till gråskala och ställer in nivåerna. 

Unga fröken Päivärinta. Kodak Tmax 3200 pressad till 6400, därav det grova kornet.

Delutsnitt, faktiska pixlar

Färgnegativ är lite trixigare. Om man som jag, inte orkar jobba med råformat för tusentals bilder, ställer man lämpligen färgbalansen i kamerans läge för varmaste ljus. Då får man lite hjälp av JPEG-konverteringen att kompensera för färgnegativets orangefilter. Jag sparar dock råfilen om jag skulle vilja lägga ner mer jobb med en speciell bild senare.

Jag inverterar, tillämpar autonivåer och eventuellt färgbalans.

Delutsnitt, faktiska pixlar

Sentosa, Singapore. Det är alltid skönt när dom talar om var man skall fotografera så att man slipper tänka själv. Tydligen så är dom väldigt stolta över sina hamnkranar. Eller så har jag tagit bilden i fel vinkel.

Nu är det bara några hundra bilder kvar.