En annan stjärna

Passo Stelvio är väl ett måste när man är i Sydtyrolen. På dangerousroads såg jag att man kunde komma högre än passets 2758 m om man tar grusvägen upp till hotell Baita Ortler. När jag kom upp noterade jag att svenska alpina skidlandslagets bussar stod parkerade vid hotellet. Och jag såg en dalkulla som var bekant. Så jag fick en autograf på hjälmen och ett nytt PB. På nervägen blev det en wurre på Bruno's som vanligt. Han har sålt korv här i 44 år!. På vintern jobbar han som skidinstruktör och i mellansäsongen tar han semester och ängnar sig åt sitt fritidsintresse jakt. Jag frågade honom om det är det han fäller som blir korven. Då skrattade han och sa att det skulle väl räcka till korv i två dagar ungefär.

Anna Swenn-Larsson

Nytt PB.

Kör in på parkeringen vid kabinen.

Till höger på parkeringen börjar grusvägen.

Om man passerar sakta, håller avstånd och vinkar så är dom flesta glada och vinkar tillbaka.
 Några är sura oavsett. Dom är väl avundsjuka för att jag kan köra upp men dom måste gå.

Kabinbanans mellanstation och hotell Baita Ortler.

Här fick jag tyvärr solen i ögonen så jag såg inte skylten.

Är inte det där en känd dalkulla?.

Mycket fint att se på vägen ner också.

Ljusförorenare 2

Jag gjorde ett nytt försök med vintergatan på Römö Sönderstrand i södra Danmark. Enda ljusföroreningen borde komma ifrån ön Sylt, därefter öppet hav i sydväst. Men ändå får jag ett oförklarligt rosa "ströljus" uppe i vänstra hörnet av bilden. Jag fattar inte var det kommer ifrån förrän jag vrider på huvudet och ser vad som pågår bakom mig i norr. Förbannade ljusföroreningar överallt.

Ljusförorenare

Nu har jag gett mig på vintergatan. Nybörjare som jag är tänkte jag att det är väl bara att rikta kameran uppåt och exponera länge. Det visade sig att det inte var riktigt så enkelt. På col d'Izoard i Frankrike fick jag min aha-upplevelse. För att få bra bilder av vintergatan så krävs det att man faktiskt SER vintergatan. Och då menar jag inte det bleka bandet man kan se rätt upp på himlen utan den spektakulära delen som i vår del av världen är nära horisonten. Eller tyvärr på min breddgrad, oftast under den. Det första steget är att rikta kameran åt rätt håll. För detta är mobilappen Stellarium ett utmärkt hjälpmedel. Nästa förutsättning är att det är mörkt. Inget månsken (Stellarium igen) och inga ljusföroreningar, dvs inga samhällen i den riktning vintergatan befinner sig. För att finna en lämplig plats är siten lightpollutionmap ett bra hjälpmedel.

Col d'Izoard ligger i nationalparken Queyras.
Här är ljusföroreningen ganska låg.
 Glöden i dalen kommer ifrån den lilla byn Brunissard.

Först fattade jag inte vad det var för prick i nedre delen av bilden

Den var för stor för att vara en hot pixel.

Det är ju för f-n något på marken som lyser!.

En lysmask ... din lilla ljusförorenare!.

Monumentet vid passet col d'Izoard,
 målat med ficklampa.
 Flygplan och satelliter är också ena riktiga ljusförorenare.

Tretusenmetersklubben

Nu är målet äntligen uppnått. Jag har bestigit Colle Sommeiller och därmed varit över 3000 meter höjd över havet med hojen. 2019 kom jag nära men stötte på snöhinder på 2998 m!!!😖. I år var jag här en månad senare och snöhindret i år var betydligt beskedligare. Vägen däremot var i betydligt värre skick. Vårfloden har varit svår här i norra Italien i år, mycket är sönderspolat. Bara motorcyklar, trampcyklar och vandrare kom hela vägen upp. Första hindret stötte jag på redan nere i Rochemolles. Vägen är stängd för motorfordon på torsdagar under juli tom september. Naturligtvis kom jag hit en torsdag. Men det var bara att planera om och köra på fredagen istället.

 Fler bilder ifrån årets TET

PB!

Äntligen uppe

Vid Pietra Grande börjar det bli lite stenigt.

Årets snöhinder.

Snöhindret 2019 - 2998 meter över havet.

Colle Sommeiller lär vara högsta punkten man lagligen kan nå med motorfordon i Alperna